Hela första veckan var hemsk och jag kände mig som om jag var fångad i en bur där jag aldrig mer skulle få bestämma själv. Gick runt i matbutiker och försökte se matvaror med diabetesögon. Kollade på glass. Choklad. Julmust. Lösgodis. På fredagkvällen kom Olle på att jag kunde ju äta popcorn, då blev han glad. För det är en sorg för barnen också, att jag inte kan äta det där söta. Och jag VET att det kommer att bli bättre, jag VET att jag kommer kunna äta en del goda grejer och att jag kan reglera med mängden insulin, men nu känns det som en klen tröst. Precis just nu är det inget kul. Kan inte ljuga och säga annat. Jag kommer ju bli himla sund och kommer att bli av med sockerabstinensen, men det är så jobbigt.. Så tufft att somna och vakna till det där jag inte vill. Siffror och värden. Ska man gå någonstans måste man komma ihåg det där viktiga druvsockret, den där mätaren... Blä!
Men jag kommer bli jättebra på detta och jag kommer säkert kunna leva ett ganska vanligt liv. Det tar dock inte bort sorgen i mig just nu. Den är där hela tiden, den går lite upp och ned, men den är där. Så- det var det. Nedskrivet och klart.
| Hittade denna gamla midjeväskan i garderoben. Den rymmer alla nålar och spruta och mätare. |
men älskade vän - du kommer att fixa detta galant o sen kommer det även att kännas ganska ok. En av mina bästa kompisar har diabetes o har haft det sedan hon var ung - hon har en insulinpump på magen o behöver inte sticka sig hela tiden. maskinen piper lite när det behövs mer insulin o då trycker hon på en annan knapp,så är det klart. hon byter nål typ en gång i veckan - smidigt o bra - samt att den kan får i olika färger ;) Jag förstår att allt känns jobbigt o överväldigande nu. men det blir bättre - kramar i massor M
SvaraRaderaÅh Helena, jag fäller en tår när jag läser detta. Livet är väldigt orättvist ibland.
SvaraRaderaMin bror drabbades för några år sen och gick igenom det du berättar om, men snart blev även detta rutin och vardag, precis som du skriver. Det viktiga är ju att även om det kräver förändring så är detta ett tillstånd man kan leva med!
Stor kram,
Pernilla