Har inte skrivit på länge även om jag haft mycket att skriva om. Fick en del olika besvär som jag kopplade ihop och tillslut sökte för. Det visade sig att jag hade diabetes typ 1. Precis som min pappa som också fick det i ung samma ålder. Scenariot då sköterskan berättar detta för mig spelas nu upp i mitt huvud gång på gång och varje gång hoppas jag att hon ska säga något annat. Inte att det utan tvekan är diabetes. Så från att inte veta alls mycket om detta, till att samma dag lära sig hur man sticker sig själv och kollar blodsocker...Det gick lite snabbt. Detta var en måndag och på onsdagen fick jag börja med långtidsverkande insulin. Det gick ändå förvånansvärt lätt att ta den där sprutan, det gör faktiskt inte ont. Men jag är noga noga och är rädd att göra fel. Man ska nu försöka få morgonens fasteblodsocker att sjunka och då också få dagens värden att bli lägre. Det är inte lätt vill jag lova. Jag började med 8 enheter insulin och är nu, två veckor senare, uppe i 20 enheter. Det har sjunkit, men inte jättemycket. Jag kommer att få börja med måltidsinsulin också och det verkar klurigt. Att räkna ut och mäta, hur mycket kolhydrater, hur mycket motion, hur mycket insulin? Det är jag orolig för.
Hela första veckan var hemsk och jag kände mig som om jag var fångad i en bur där jag aldrig mer skulle få bestämma själv. Gick runt i matbutiker och försökte se matvaror med diabetesögon. Kollade på glass. Choklad. Julmust. Lösgodis. På fredagkvällen kom Olle på att jag kunde ju äta popcorn, då blev han glad. För det är en sorg för barnen också, att jag inte kan äta det där söta. Och jag VET att det kommer att bli bättre, jag VET att jag kommer kunna äta en del goda grejer och att jag kan reglera med mängden insulin, men nu känns det som en klen tröst. Precis just nu är det inget kul. Kan inte ljuga och säga annat. Jag kommer ju bli himla sund och kommer att bli av med sockerabstinensen, men det är så jobbigt.. Så tufft att somna och vakna till det där jag inte vill. Siffror och värden. Ska man gå någonstans måste man komma ihåg det där viktiga druvsockret, den där mätaren... Blä!
Men jag kommer bli jättebra på detta och jag kommer säkert kunna leva ett ganska vanligt liv. Det tar dock inte bort sorgen i mig just nu. Den är där hela tiden, den går lite upp och ned, men den är där. Så- det var det. Nedskrivet och klart.
 |
| Hittade denna gamla midjeväskan i garderoben. Den rymmer alla nålar och spruta och mätare. |