lördag 26 oktober 2013

Foton

Olle och jag plockade kastanjer till en krans.


Ester och Olle gjorde godishalsband för att lägga i Kåres grav. Olle tyckte det var synd om Kåre som inte skulle få äta godis mer. Olle är övertygad om att han kommer att födas igen.

Handboll och bollövningar
Ny ljusstake
Olle och farmor på väg till bio, "Turbo"
Medan vi andra skulle se "Lasse-Majas detektivbyrå".

Promenad, andas.

Min lilla berättelse

I maj detta året slutade jag med att äta extra serotonin. Då hade jag ätit det i 3,5 år. Tänkte att det kunde vara dags att testa hur jag funkade utan. Vad är jag? Vad är medicin? osv.. Eller medicin och medicin, det är ju ett tillskott man får för att man själv producerar för lite. Jag har kämpat hela sommaren och hösten, och jag tycker nog inte att livet ska behöva vara sådär onödigt kämpigt. Det är ju kämpigt som det är ändå. Så jag hade bestämt mig för att ringa läkaren och tala om hur jag kände. Men det blev liksom aldrig av..Man har ju så mycket att göra hela tiden.

Så kom den där smällen. Just by the book. Något som utlöser det som har varit på gång länge. Ester och Olles kompis klarade inte sin kamp mot sin hjärntumör. Det väckte så mycket tankar, oro och rädslor som nog triggade igång hela systemet. Detta är min egen teori. Jag gick till jobbet, kände mig konstig, febrig, yr, gick hem och stannade hemma två dagar då jag verkligen kände mig sjuk trots att tempen var normal och någon infektion hade jag inte. Under helgen eskalerade det och det var som om kroppen togs över av något som inte var jag. Jag styrde inte längre. En ångest jag inte känt på 4 år, något som bara kröp i kroppen, som jag bara ville kräkas ut. Detta varvat med panikattacker och en förlamande trötthet.

För 4 år sedan, då detta hände sist, då visste jag inte vad som var fel, och jag försökte själv att klara av att vända på det dåliga måendet, tills det inte gick och jag äntligen fick läkarhjälp. Då hade jag mått såhär i flera veckor. Denna gången kände jag igen det, och ringde direkt till min läkare. Jag var så mån om att det skulle bli en rätt bedömning så jag hade under flera dagar skrivit ned allt som kändes onormalt och inte "jag". Berättade det för läkaren och det visade sig att jag var där igen- depression. Jag fick direkt börja boosta hjärnan med serotonin igen, medveten om att det nu skulle ta 2-4 veckor innan det vände, samt att det förmodligen skulle bli värre och en del andra biverkningar under tiden.

Så blev det. Värre. Så låg, så ledsen, så trött och så mycket ångest. Mina dagar var ganska likadana och väldigt väldigt tråkiga. Ante gick upp med barnen, jag låg kvar i sängen och mådde så dåligt. Både fysiskt och även av att inte kunna, inte förmå sig vara den mamma man vill vara. Det mamma som väcker barnen med en viskning och en klapp på kinden. Den mamman som omsorgsfullt gör den frukost hon vet att barnen gillar. Den mamman som flätar håret på sin dotter. Den mamman som tvättar mjölkmustaschen från sin sons överläpp. Den mamman var inte jag. Ante fick istället vara den pappan. Världens bästa pappa.
När alla gått på morgonen somnade jag om och kunde inte gå upp förrän halva dagen gått. Illamående och utan matlust kämpade jag i mig en macka för att sedan orka gå ut och gå. För det orkade jag tillslut. Ungefär vid 14-tiden så vände det lite grann. Jag kunde äta lite och jag orkade gå ut. Jag orkade hämta barnen, och sedan var kvällen tillsammans ganska ok. Nästa morgon samma visa.

Nu är det lördag. I början av denna veckan kunde jag börja känna en skillnad. Jag hade som mål att orka och kunna gå på kören. Det gjorde jag. Helt slut efteråt, men jag gjorde det! Jag har åkt och handlat och inte tyckt det varit lika jobbigt att vara bland människor. Igår var det begravning. Förra veckan trodde jag inte att jag skulle kunna gå. Men det gick. Det var så sorgligt, så ledsamt och så otroligt fint på samma gång. Det var viktigt för mig att gå dit, och jag klarade det också.

Idag har jag följt med Ester på sin handbollsträning, det som Ante har fått göra senaste gångerna. Jag ville och det gick. Jag var en sväng på stan, och åkte sedan hem och vilade, för att sedan gå på bio med hela familjen. Det känns som barnen har fått tillbaka sin mamma och Ante har fått tillbaka sin fru. Fast jag har även fokus väldigt mycket på mig själv. Det kanske kan låta själviskt, men det är nödvändigt. Jag måste ta det sakta, lite i taget. Men det kan jag gärna göra, för att ha en dag som denna, att få vara lugn i sin själ, att skratta, att andas höstluft och njuta av det, det är fantastiskt. Tänk på det!

tisdag 22 oktober 2013

Så hände det igen

Jag fick en depression. Japp, så är det. Och jag har inte orkat skriva om det. Har inte orkat alls mycket. Och jag ska inte skriva om det nu heller. Men kanske i morgon. För denna gången ska jag skriva och förklara hur det är. Det gjorde jag inte riktigt för 4 år sedan, då den första kom. Och det har jag saknat nu. Att inte kunna läsa, inte kunna känna igen, inte kunna hoppas på att det blir bra igen. Men nu hoppas och vet jag att det blir bra, jag är på väg. Så snart ska jag skriva ner hur det varit och hur det är, men ikväll kommer bara en bildkavalkad.
"Mamma, du måste ta kort på de där träden", sa Ester. Vackra!
Olle fyllde 6 år och blev uppvaktad på sängen
Han fick en bakbok,
och en hemlighetsbok
Superglad för nytt lego!
Ester hjälpte brorsan att läsa
och Indiana Jones kom och hälsade på!
Två vänner tog en korv tillsammans
Ester sydde en zebra av två strumpor
Vi hade besök av denna lilla filur
och filuren gömde sig på toaletten..



Olle hade kalas för hela klassen


och Minna hade det coolaste diademet!





Byggt alldeles själv!
Att sova med lego
Att sova med spionglasögon
Fotboll i höstlöv









En ny kompis att följa med hem
Esters födelsedagspresent till sin mamma

Födelsedagsvästen ute och går
Födelsedagskopp med födelsedagskaffe